Varje kväll när Andreas har somnat så ligger jag och tittar på honom och tänker på hur ledsen jag är över att jag sårade honom.. Tänker på hur mycket jag älskar honom och att han och Mathilda är hela min värld.
Men trots allt jobbigt vi nu gått igenom så har saker för oss bara blivit bättre. Han visar sin kärlek till mig mer än någonsin och det var allt jag önskade!
Jag kommer ju förmodligen aldrig komma över att jag sårade honom så som jag gjorde men det kommer bli bättre med tiden, för tiden läker sår.
På måndag ska vi till familjerådgivningen och få prata av oss. Det känns bra! Och det känns verkligen som om ingenting kan komma emellan oss, vi är nu starkare tillsammans än vi någonsin varit. <3
Om några veckor hoppas vi på ett plus så att Mathilda får bli storasyster! :)