Igår var nog den värsta dagen hittills.. Känns som jag sagt det innan, och det skrämmer mig ännu mer. Hur mycket värre kan det bli? Igår kändes det som om jag hade 40 graders feber typ, utan någon temp. Varenda muskel i kroppen värkte. Och inte nog med det så kom den svåra huvudvärken och höll i sig i 7 timmar också! Nej, igår var det en hemsk dag! Men jag får vara tacksam över att just den dagen kom på en lördag då Andreas var hemma och kunde ta Mathilda och fixa maten.
Jag grät jättemycket igår när jag och Andreas hade gått och lagt oss. Tankarna bara snurrade... Jag är 24 år och är fast i denna sjukdom, varje dag är en kamp. Varför var jag tvungen att drabbas i så här ung ålder? Jag är så rädd att bli sämre. Herregud... Hur kommer mitt liv se ut om några år? Och varenda dag när Mathilda vill så mycket, ut och leka, eller vad som helst, och jag inte orkar, så får jag dåligt samvete över att min kropp säger nej, medan hjärtat skriker ja.
Jag och Andreas vill dessutom ha fler barn. Jag har ju alltid velat ha 3 barn... Han också.. Det känns nästan som nu eller aldrig. För tänk om jag skulle bli sämre i framtiden, då är bästa tidpunkten för fler barn nu. Jag kan inte vänta, för livet fortsätter. Vi har pratat och pratat, och äntligen kommit fram till att vi ska försöka. Men åter igen denna rädsla! TÄNK OM....

0,04% blir bättre. Låt mig och min mamma hamna i den kategorin. Det är inte mycket jag ber om, men detta ber jag verkligen om. Varje kväll ber jag om detta. Snälla, låt det slå in.
- Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en.